När han kommer är det som om luften går ur mig. Den där längtan som liksom får pysa ut och jag fylls med något annat istället. Och det känns som hjärtat brister varje gång jag får vara honom nära och andas in hans doft. Jag tror han känner det, för han tar mitt ansikte i sina händer när vi älskar och ser mig in i ögonen. Känner att mina tårar är nära men jag biter ihop. Biter ihop för jag tror att han inte skulle förstå. Att det är den där blandade känslan av lycka och glädje över att få vara där med honom men också en frustration som hotar att spränga mig. Och den känslan blir mig övermäktig i den där heta stunden av kärlek och åtrå och då måste jag bita ihop för att inte börja gråta. Jag tror han kände det när han såg mig in i mina ögon.
När han lämnar mig känner jag av gamla sår som säkert kommer bli ett eget inlägg för den tanken behöver komma ut. Gamla sår som river och gör ont.
Jag vill ligga kvar i sängen, känna värmen efter våra kroppar. Känna doften på mina fingrar av vår heta stund. Vill ligga kvar där ensam och sova bort de där timmarna som känns så evighetslånga. Men jag har tur som har vänner som drar mig ut så jag lämnar de skrynkliga lakanen och träffar Mattias och fina Anna. Kaffet gör mig gott och vi har samtal om det jag helst inte vill tänka på. Om hur saker och ting är och hur jag vill det ska vara. Och det får mig att börja tänka och jag vet inte riktigt längre hur jag ska bete mig för att göra rätt. För tänk om det blir fel?
Jag tar fredag nu. En vanlig fredag ensam i soffan. Så som det oftast är. Försöker se fram emot i morgon när jag ska träffa två fina tjejer och dricka vin på en av stans barer.
Det blir bra....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar