Jag räknar ner tiden...

... och liksom befinner mig i någon slags väntan till det som komma skall. Och jag känner en känsla i mitt bröst jag inte minns sist jag hade. Jag söker efter något tungt, något som känns jobbigt eller något att oroa mig över men hur jag än letar finner jag inget. Bara lättnad, glädje och en behaglig mjukhet. Njuter av att dricka de sista vinglasen på hotell. Sista nätterna mellan sterila väggar och sista gångerna jag behöver äta från menyn som ser exakt likadan ut vilket hotell eller vilken stad man än befinner sig i.

Och så får jag besök av honom med den obestämda färgen på ögonen. En vän som är en sån där svårdefinierad vän och jag vet egentligen inte om jag vill träffa honom men tänker att vad kan väl det göra. Han pratar om sin flickvän som är gravid, om att han inte känner vad han borde och jag berättar om att jag känner mer än vad jag gjort på mycket länge. Jag berättar om hur mitt hjärta ligger i händerna på någon och han säger att han är glad för min skull. Så pratar vi om hur man ska göra för att behålla den där känslan. Vad skillnaden är mellan att tappa bort allt det där eller att fortsätta befinna sig i förälskelsen. Han säger de bråkat mycket och då tänker jag att jag vill inte bråka. Jag ska göra allt för att vi ska prata med varandra... men inte bråka. Men jag vet hur svårt det är. Hur ofrånkomligt det är.

Ensam i en hotellsäng. Saknar honom som mest då. Spelar ingen roll att jag hade honom nära hela kvällen igår, hela natten och hela dagen idag. Så fort han försvinner så försvinner en liten bit av mig. Och jag tänker på hur ensamt det är att vakna utan honom vid min sida. Hur tomt det är när han inte lägger sina armar runt min kropp och kysser mig ömt i nacken så fort han vaknar.

Saknar dig så min älskling...