Vi skulle gått på bio, ätit på restaurang innan men så blev det ändrade planer, och det är okej. För vissa saker stiger jag gärna åt sidan. För saker som jag vet är viktiga för honom. Så jag ligger i hans säng, väntar på att han ska komma hem och krama mig, krypa ner och borra in sin skäggiga haka i min hals. Ska slingra in mina ben i hans och linda mina armar runt hans kropp.
Jag njuter av varenda minut, av den där känslan av att inte få nog av varandra. När allt är nytt och spännande och man upptäcker saker tillsammans. Men jag tänker på något jag läste hos Christel och blir påmind om att inget varar för evigt. Och jag vet ju det. Att den här tiden vi har nu är så värdefull, att den kan ta slut så fort. Men ändå någonstans känner jag att jag skulle vilja hålla kvar det här så mycket längre än jag tidigare gjort. Att om... om det skulle vara så att detta blir på riktigt, en verklighet och inte bara en dröm i en rosaskimmrande bubbla, så skulle jag göra allt som står i min makt för att aldrig hamna i det där vakumet, slentrianen och tristessen där man slutar att se varandra.
Och på något sätt, kanske jag inbillar mig, men på något sätt känns det som att det skulle kunna gå. Att vi skulle kunna hålla kvar stora delar av det här fina vi har just nu. För att jag känner i hela mitt hjärta att han skulle vara värd att kämpa för. VI skulle vara värda att kämpa för och vi har så mycket gratis just nu. En underbar känsla och värme mellan oss. En stark åtrå, en passion som hela tiden finner nya vägar och vi är rörande överens om att den biten är väldigt viktig för oss båda.
Men kanske det känns så enkelt bara just nu. För vem känner sig inte oövervinnerlig när man är förälskad? När vardagen kommer och knackar på kanske det inte alls är lika lätt längre. Och framtiden kan jag spekulera i det oändliga om... jag vet ingenting om den ändå.
Jag vet inte ens hur länge det varar denna gången...
Jag är övertygad om att man kan få ha kvar den här härliga känslan för alltid om båda bara vill =)
SvaraRaderaKram