...i hela kroppen. Trött och ömma fötter som sprungit en hel kväll utan paus och mina ben känns som stumma stockar. Enda fördelen har varit att jag inte haft tid att plågas av längtan. Men så fort jag saktar av och satt mig ner i soffan när jag är hemma igen kommer det ifatt mig. Och att kräva av mig då att jag ska vara förstående och förnuftig blir liksom lite för mycket. Just nu är jag inte kapabel till att sätta mig själv åt sidan för det är precis det jag tampats med hela dagen och då blir jag obstinat. Sur och bitter.
Så förlåt.... men just nu är jag inte alls stor och förståndig. Så förlåt om jag bara skiter i allting och verkar kall och hård. Men ibland blir liksom gränsen nådd för vad mitt känslotillstånd klarar av just nu. Och ord som kanske inte är illa menade blir för mig som att trycka på lite för känsliga nerver och jag skjuter rygg som en ilsken katt.
Så be mig vara tyst och du ska få tystnad....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar