Om jag kunde laga era hjärtan!

En dag som den här slås jag av hur fort allt kan vända. Hur något som gjort så ont helt plötsligt kan förvandlas till något vackert och stort. Och tvärtom. Från att ha varit vackert och fint till något som skär och skaver i det mjukaste kött. Där i hjärtetrakten.

Och det är dagar som de här jag önskar jag kunde dela med mig av min lycka och av all den kärlek jag bär. Men jag kan bara lyssna och försöka med mina ord och erfarenhet att tända ett litet hopp.

Hon med de bruna ögonen och det vackra ansiktet hämtar mig och idag bubblar hon av något hon hoppas på och ser fram emot men jag vet att där inne i bröstet bor en sorg och saknad och hon säger det ibland... Jag saknar honom, och så blir de där bruna ögonen alldeles sorgsna. Jag önskar då jag kunde öppna mitt hjärta och ge henne lite av all den kärleken jag just nu bär.

Senare hämtar jag henne den blonda med de mest strålande blå ögon jag sett. Och hennes hjärta är lika sorgset och när hon berättar om det svåra så smärta det mig så, för jag vet precis hur det är att vara där. Hennes strålande ögon blir blanka och jag ser hur hon sväljer den där klumpen och jag önskar att jag kunde ta bort det onda. Men det enda jag kan lova henne är att det finns något bortom allt det mörka och att kärlek kan vara så mycket mer än det hon just nu har upplevt.

Varför är det så orättvist? Varför får vissa massa av kärlek och andra ingenting? Men jag vet också att det kan vända så fort. Precis som för mig. En dag knackar den dig på ryggen och ler med utsträckt famn. Jag önskar bara jag kunde skynda på det lite för eran skull. För hon med de bruna och hon med de blå!