Kärlek!

Orden fanns cirkulerande i mitt huvud långt innan de formades i min mun. Långt innan han såg mig in i ögonen och sa det så klart och tydligt och jag tror mitt hjärta brast lite för det fylldes av så mycket kärlek. För man gör sig så sårbar när man en gång yttrat de där orden. Så jag ville hålla de för mig själv. Cirkulerandes i mitt huvud. Därför var det en sån skön lättnad att äntligen få säga de högt. Och nu känns det som jag inte kan sluta att säga de till honom. Men jag gör det försiktigt. Vill inte slita ut de vackra orden. De ska vara länge.

Och det är en sån underbar känsla. Att få höra honom säga de till mig, skriva de i text. Och känna att de är sanna och kommer från hans hjärta. För jag hade ju nästan slutat att tro. Skulle någon kunna känna så för mig? Skulle det någonsin kunna hända för det kändes som jag aldrig skulle få uppleva det igen. Och när det äntligen händer är det med sådan kraft att det nästan slår omkull mig. Vänder upp och ner på mitt inre, får mig att sväva högt i det blå och jag vill aldrig komma ner igen.

Hur ska jag kunna förklara? Hur ska jag kunna sätta ord på det han får mig att känna? Att hans blotta närvaror gör mig svag och matt. Att jag tycker han är det vackraste jag sett och jag kan inte få nog av hans doft, hans kropp och det han gör med mig. Hur ska jag kunna förklara att det här är det underbaraste jag upplevt på så väldigt väldigt länge. Jag vill skrika ut till hela världen hur mycket jag älskar denna underbara man och att han gör mig till världens lyckligaste kvinna.

Jag var bara tvungen att få ur mig det...