Om det där monstret!

Det är alltid likadant. Alkohol lockar inte bara fram den där fnittriga och lite galna tjejen. Den där pratglada som han tyckte var så mysig. Den lockar också fram det där ångestmonstret i mig. Det där jag lyckas hålla i schack med små mängder piller och positiva tankar. Men ibland... som när alkoholen ska gå ur kroppen, då biter den sig fast likt ett rovdjur i min kropp.

Därför kändes det skönt att få vakna brevid honom och tala om att jag mådde dåligt. Att jag hade ångest. Och jag frågar honom om han hört talas om panikångest och trots att han inte har en aning så tar han hand om mig. Håller mig hårt, stryker med mjuk hand över min rygg och jag känner hur rovdjuret släpper taget om min kropp. Och han förstår nog inte hur mycket det betyder för mig. Att han lyckas jaga bort det där monstret. För någon som kan rädda mig från det kan jag känna mig otroligt lugn och trygg med. Det är en förutsättning för att jag ska fortsätta må bra. Fortsätta hålla odjuret i schack.

Att jag två dagar efter fortfarande har huvudvärk är en helt annan sak. Den kan ingen prins i världen rädda mig från. Men jag är nöjd med att han rädda mig från eldsprutande drakar!