Terapi och stulna kramar!

Det var många veckor sen jag satt i den där fotöljen nu och idag var jag helt övertygad om att inga tårar skulle trilla över mina kinder. Och han ser direkt att det är något. Att jag ler med hela ansiktet och jag berättar om de senaste veckornas trippande på små rosa moln. Berättar om honom som gör mig varm och att det för första gången på väldigt väldigt länge känns som om någon verkligen tycker om mig. För den jag är och inte bara vill komma innanför mina trosor. Jag berättar om att det finns någon som säger jag tänker på dig och att det äntligen efter så lång väntan finns någon som saknar mig.

Men tårarna kommer ändå. För det rör vid min rädsla. För att bli lämnad igen. Sårad igen. Bli lurad på alla de där känslorna jag tror är äkta men som sen visar sig bara vara ett spel. Och han skriver på tavlan...

Hur vill jag ha det?

Och jag säger att jag inte vågar tänka på det. Att jag inte vill pressa och ställa krav. Jag vill ta hänsyn. Och han gör mig medveten om att jag än en gång är på väg att ställa mig i det där väntrummet och ställa mig själv åt sidan och nej... jag vill inte sitta där igen. Inte som innan. Inte som jag gjort förrut.

Men när jag en timme senare hör honom komma in genom min dörr, hör hur han tar av sig sina skor och kommer in till mig och lägger sitt huvud på mitt bröst känner jag att just nu spelar ingenting någon roll. Jag tänker inte sitta i något väntrum... men jag tänker finnas här så länge det känns okej. Och när jag borrar in näsan i hans hår och smeker hans skäggiga kind känns det mer än okej. Vi hinner med några stulna kramar och mjuka pussar innan vi måste ge oss tillbaka till verkligheten.