Om att vänta!

Det börja kännas nu. När jag inte får träffa honom. Att behöva vänta fast jag försöker att inte göra det men trots att jag försöker ignorera känslan som sliter i mitt bröst pockar den hela tiden på min uppmärksamhet.

Han hör av sig. Jag behöver inte vänta länge. Och jag talar om för honom att jag saknar honom och han säger han saknar mig också. Men jag sitter ändå ensam här. Och önskar det var annorlunda. Det var precis den här känslan jag inte ville ha. Den kom fortare än jag kunde ana.

Och jag fortsätter vänta. Och sakna. För just nu kan jag inget annat göra men jag frågar mig... hur länge kan ett hjärta vänta?

Det är nu jag börja känna min plats. Där jag lovade mig själv att aldrig mer befinna mig igen.

I väntrummet...