Livet ska vara hårt...

...annars är det inte livet!

Över ett år har gått sen jag började kravla mig upp från det där mörka djupa hålet och gud ska veta att jag har kämpat. Därför önskar jag att allt från det förflutna kunde tillhöra just det... det förflutna. Men det pågår en ständig kamp med att göra klart med det gamla, sopa upp spillrorna och städa upp skiten efter mina år som egen företagare. Det ligger som ett blytungt ok över mina axlar och gör att jag liksom aldrig riktigt kan njuta av att befinna mig på en helt annan plats i dag. Som ett jävla straff ska jag behöva hänga på det där korset och begrunda varför jag inte tog andra beslut, lite tidigare, eller såg när katastrofen började närma sig.

Det tär på mig, äter upp mig inifrån och hur jag än vrider och vänder på mig för att hitta lösningar slutar det med en fet jävla käftsmäll. Jag vill kunna njuta av att ha tagit mig hit. Njuta av att det lönade sig att inte ge upp när allt kändes hopplöst men likförbannat ska jag behöva stå där med böjt huvud och...  nästan skämmas, känna skuld, och inte minst... betala tillbaka. Men inte till vilket pris som helst. Inte på bekostnad av mitt mående.

Jag biter i det sura äpplet, tar konsekvenserna men snälla, ge mig en ärlig chans. Låt mig åtminstone få leva ett normalt liv under tiden. Det är det enda jag begär!