Jag drömde om vargar härom natten. Som jagade mig. Och jag lyckades stänga in mig i ett hus men såg för sent att jag glömt ett fönster öppet där en av de där blodtörstiga vargarna tog sig in. Sen vaknade jag. Vet inte om drömmen har med mitt tillstånd att göra? Den där rädslan.
Det är så sorgligt. Att läsa om de kärlekshistorier jag följt på nära håll. Ett ensamt hjärta och Tärningen och Farihan och det gör mig så ledsen. Och jag tappar tron lite. För varför kan det aldrig bara vara enkelt? Varför kan inte kärleken bara få vara så där sprudlande och vacker utan problem? Och jag tänker... vad är det för mening? Om det ändå alltid slutar med olycka. Och jag vill inte vara bitter och cynisk för jag längtar ju efter att få vara älskad och ge all min kärlek till den personen. Men varför kan det aldrig bara få vara enkelt?
Och jag väljer än en gång att välja en annan väg än den enkla. Det verkar vara min lott och därför är jag rädd. Det är därför mitt hjärta just nu sitter i fosterställning och håller upp händerna som skydd. Men jag glömmer liksom bort det för en stund. När jag får somna med en varm kropp tätt intill, när mjuka händer smeker min kropp och läppar kysser min nacke. Och jag vacklar mellan att strunta i förnuft och njuta av stunden och att vara realist och ifrågasätta om det här bara är ännu en historia som kommer sluta med att jag blir sårad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar