De där nätterna kommer när jag minst behöver de men de slutar ändå aldrig komma. I natt var en sån natt. Då ångesten liksom kryper över mitt täcke, sitter på kanten och hånflinar åt mig och kastar sig i ett obevakat ögonblick över min strupe. Gräver sina hemska klor in i mitt bröst. Och jag är chanslös.
Innan jag somnade vänder jag och vrider på min ängsliga kropp och av någon anledning jag inte riktigt förstår kommer tårarna. Eller så är det just det jag gör. Förstår!
Känner vemodet i mitt bröst. Vill vara glad men jag når inte riktigt ända fram till den känslan. Och jag känner igen det här tillståndet. Oron. Frågorna och min osäkerhet över mitt värde kommer som ett brev på posten och jag önskar att jag kunde vara lika säker och stark i det som jag kan vara i så mycket annat.
Rädd att inte räcka till. Rädd att inte duga. Rädd att bli avvisad. Och det är mina egna demoner som jag själv måste ta hand om.
Jag hoppas att det är den stundande PMS:en som gör mig sån här. Och inget annat...
Hej vännen, ställ inte såna krav på dig själv för innerst inne vet du med dig själv att du räcker till mer än väl. Jag ger dig en stor tröstkram och släpper dig inte förrän du har slappnat av i min famn och jag känner att du mår bra.
SvaraRaderaKram Biffen.
Tänk på mitt sms!
SvaraRadera*kramar om*
Den där pmsdemonen är farligast av dom alla, dessutom är den lurig..man hinner bli trygg och lugn men så helt plötsligt dyker den upp och beter sig. Den borde komma med varningstext, i god tid..
SvaraRaderaTack snälla Biffen. Jag stannar gärna där tills detv känns bra igen!
SvaraRaderaKram
Ja M... jag tänker för fullt. Tack för dina ord! Kram
Precis så är det. Och man hinner glömma mellan gångerna :(
Kram