Jag önskar att jag inte trodde gott om allt och alla men jag gör det. Jag är naiv, godtrogen och inbillar mig att det inte finns människor som med avsikt vill något ont. Men jag blir ofta överbevisad hur fel jag har. Och ibland förbannar jag mig själv för att jag genom min öppenhet och rakhet fullkomligt stoppar ner saker i folks hals för att kunna använda det emot mig... och andra.
Mitt bloggande... detta djävulens påfund som trots alla nackdelar och fallgropar har kommit att bli min ventil, min dagbok, min slaskhink, min bekräftelse och framför allt gett mig möjligheten att få skriva, att förmedla och uttrycka mig med orden som annars skulle spränga mig om jag inte fick de ur mig. Och ibland... ibland bjuder jag på sanningar som tydligen är svåra för vissa att hantera. För aldrig i helvete att jag trott att det skulle kunna skada mig... eller någon annan.
Jag behöver inte skriva vare sig vad det här handlar om eller om VEM. För DU vet. Och jag hoppas att du är nöjd med dina handlingar. Att du mår bra och att du tycker du gjort en bra gärning. Att du skött din uppgift som moralens väktare och att du kommer att bli belönad när du kommer till himmelen när du dör. För vad annars är syftet? Men att du förstör för andra, har den tanken slagit dig? Klart den har. För du kan väl knappast tro att en handling av det här slaget inte får konsekvenser?
Finner inga ord. Känner bara en kyla och ett krypande förakt. Och sorg. För jag tappar tron. På medmänsklighet, på förståelse och ett öppet sinne. Att kunna se i andra färger än i svart eller vitt. Och jag blir ledsen. För mina läsare som finns där och vill dela mina hemligheter, mina innersta tankar och följa med på skiftningarna mellan glädje och sorg. De som har förmågan att kunna skilja på vad som är mitt liv, min ensak och vad som är rätt att lägga sig i. För det är de som blir drabbade när jag nu drar åt svångremmen och inte längre kommer dela med mig av det som gjort att så många följt mig.
Min tillit till mina läsare kommer aldrig igen att bli vad den har varit. Och jag hoppas du är nöjd med det. För det är helt och hållet DITT fel!
Jag har åxå lärt mig att inte lita på folk, jag blir då en ganska stängd persson utan karisma eller vad man kan kalla det. Frågan är vad som är bäst utan karisma och utan leende. Eller med ett fantastiskt leende och skön karisma. Visst man får nog sortera vänner i en öppen värld på ett annat sätt. Fortsätt att vara dig själv! Jag önskar jag hade modet som du har. Kram på dig / TB
SvaraRaderaHar också gått igenom en del tack vara min blogg då jag också är öppen men inte nämner de personer vid namn som jag varit besviken på. Det har slutat med att jag blev trakasserad o fick hota med en polisanmälan. Det slutade efter 6 mån. SLuta inte att vara dig själv pga andra och skriv det du vill. De som vill läsa ens "dagbok" får helt enkelt ta att vissa tankar kommer upp. Vet inte vad som hänt men hoppas det löser sig till det bästa.
SvaraRaderaKram
Gudarna skall veta att man är godtrogen och inte anar hur elaka och kalla människor kan vara, till och med de man släpper in på livet i "irl"... hur beräknande och illvilliga de är.
SvaraRaderaFörrän man råkar ut för det. Som en fet käftsmäll. Det jag nyss gått igenom (och fortfarande går igenom) kommer bli en dyr läxa som sent skall glömmas, men man får inte tappa tron på att det finns goda människor oxå, och det vet vi ju att det gör. Men de som förstör genomsyrar det goda och tar över tyvärr.
Kanske dags att stänga bloggen och bara tillåta vissa läsare (man får ha upp till 100 st) åtkomst? Jag är säker på att du kan genomskåda ip-nummer etc för de du inte vill ha in.
Kramar
Det där lät ju inte alls roligt.
SvaraRaderaAtt det ska finnas människor som har så tråkigt i sitt eget liv att de måste förstöra för andra för att försöka få någon mening med livet.