Broken!

Lättnaden jag kände idag när jag lämnade staden som gud glömde bakom mig varade ungefär tills jag klev in genom dörren hemma. Ser det direkt. Stirrandes på mig från hallgolvet och det knyter sig i magen på mig. Vet redan vad det innehåller men vet inte riktigt hur illa det kommer att vara. Jag sprättar upp föseglingen och jag måste sätta mig ner när jag läser de svarta siffrorna som lyser elakt mot mig från det vita pappret. Och allt känns bara så jävla hopplöst. Igen. Över ett år har gått och det tar liksom aldrig slut även om det här är en början på att göra upp med det gamla som varit. Men det känns så meningslöst. Glädjen över att jag kommit så långt ifrån där jag var för ett år sen, att jag kravlade mig upp ur det där svarta djupa hålet och nu känns det som jag knuffas ner där igen.

Får ont i bröstet. Vill gråta och skrika. Sparka hårt på något men vet att det inte kommr att  hjälpa. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra. Vad jag ska ta mig till. För jag vill inte ha det så här. Enligt det där brevet. Det tynger mig något fruktansvärt och jag känner mig maktlös. Allt jag kämpat för tas liksom ifrån mig. Får inte glädjas över det hårda jobb jag gjort. Ett hånskratt rakt i mitt ansikte.

Vet just nu varken ut eller in. Framför allt vet jag inte hur jag ska stå ut. Ibland känns allt jävligt orättvist...