I allt det gråa...

...kalla och bland sånt som är jobbigt finns det ändå sådant som kan få näring och växa. Trots isande kyla finns det en värme i mig och jag låter den sprida en skön känsla över mina dagar. Kanske är det därför jag slår in dörrar hos mina kunder med mitt leende. Kanske det är därför jag liksom strålar. Men jag är ändå försiktig. Går sakta som på tunn och känslig is. Försiktiga steg, vaksam var jag sätter ner mina fötter för när som helst kan den ge vika och jag dras ner i ett iskallt och förödande djup. Jag håller andan och hoppas den är tillräckligt stark för att hålla min tyngd.

Och jag önskar jag kunde skriva om något annat men hur ska jag kunna forma ord av något annat än det som just nu fyller min kropp. Stunder av värme, närhet och jag kan inte sluta att se på denna ljuvliga varelse. Och jag njuter av det vanliga. Att få springa mig svettig med honom på ett gym. Se hans muskler röra sig under den tunna tröjan och stjäla en kyss när vi borde stretcha våra ömma muskler. Att få ligga brevid honom i en säng medan han ser på hockey och att få vakna brevid och börja dagen med underbart sex. Att ligga i min säng en vanlig eftermiddag, naken och vänta på att han ska komma och ge mig en snabb kram men istället slutar det med att vi älskar för vi inte kan låta bli och sen somnar jag som ett litet barn full av värme och kärlek till att han är så fin.

Jag kan helt enkelt inte låta bli att forma orden till det här. Men jag är också smärtsamt medveten om den där alltför tunna isen under mina fötter.

Sakta... försiktigt!