Jag vill att hon ska le!

Min älskade lilla blomma. Den vackraste av de alla. Men hon har svårt för att le och jag vet ju precis hur det känns när bröstet gör ont. Och jag tycker det är så orättvist att hon behöver vara ledsen när jag själv svävar på små moln. Men jag försöker. Kramar henne. Tar med henne till de bästa butikerna men jag ser att hon inte riktigt är där. Och jag vet. Jag har ju själv varit där så många gånger de senaste åren.

Vi har bestämt träff med en av mina gamla kärlekar och jag vet redan innan vi möter de att hon ska skina upp när hon ser hans söta lilla dotter. Den lilla ängeln med de stora bruna ögonen och de långa lockarna. Och precis som jag trott kramar hon den lilla och ler med hela ansiktet. För en stund.

Och jag drar med händerna över de fina tygerna. Njuter av kvalitén jag aldrig kommer att få råd att köpa och mitt skoälskande hjärta slår dubbla slag av alla de fina skinnskorna med höga klackar och lika höga priser. Men det är mysigt att få drömma ibland. Så där går vi och drömmer, hon och jag.
På NK i Stockholm.

Vi går till de vanliga gatorna. Där priserna är som vi. Vanliga. Och jag köper en klänning, finaste underkläderna och en ny underbar doft. Allt med honom i tankarna. För äntligen är det roligt igen. Att välja underkläder med omsorg för någon annans skull. Någon att vara fin för och jag blir varm av tanken. Men riktigt varm blir jag varje gång min mobil piper till och det är han. Och det gör den ofta.

Därför är det skönt att vara hemma igen. För då dröjer det inte länge innan vi ses igen. Och jag längtar så det gör ont. Efter fina, underbara honom....