Som om han känner det på sig...

...ringer han och frågor om han får komma förbi och ge mig en kram. Först svarar jag inte när jag ser hans namn på displayen. Vill inte att han ska höra att jag är ledsen. Men saknaden efter honom är för stor för att kunna låta bli andra gången han ringer.

Och han kliver för första gången in i min hall och jag får krypa in i hans stora sköna famn. Känner hans skäggiga kind mot min. Kan inte låta bli att tänka på att han liksom passar in bland mina saker när han går från rum till rum på husesyn. Och så får jag prata om vad som gör mig ledsen och han lyssnar och kommer med små råd. Fina underbara. Bara hans närvaro får mig på bättre humör. Den korta stund han stannar ger mig ny energi och jag undrar om han förstår hur mycket jag tycker om honom. Vi kramas hårt. Jag tar hans ansikte i mina händer och kysser de där sköna läpparna. Vill inte han ska gå. Slingrar mina ben runt hans midja och håller om honom. Drar in hans doft.

Han lämnar mig men i mina tankar finns han kvar.