Frozen!

Äntligen får jag styra bilen söderut igen. En lättnad känns i min kropp att det inte längre kommer vara timmar i bilen utan en resa på mindre än en timme. Och det är ett vackert väder som följer mig längs vägen. Gnistande små flingor som anfaller i hög fart och det är ett fruset landskap som smeks av solens strålar. Ser liksom oskuldsfullt rent ut. Men det är bara någonstans i periferin jag ser allt det där för jag är egentligen någon annanstans. Outtalade ord som cirkulera i mitt huvud och desto mer jag hör de i mitt inre desto mer förstår jag att de är sanna. Likt ett mantra ekar de om och om igen. Frågan är om jag någonsin kommer att få uttala de.

Och så får jag äntligen känna doften av honom igen. Frustrerande timmar är äntligen slut men frågan är om frustrationen blir något mindre av att få vara honom nära. Det skapar ett begär, ett slags beroende i min kropp som skrämmer mig lite. Han gör mig fullkomligt galen och det enda som tycks hjälpa är när han håller hårt om min kropp och kysser mina läppar. Och det får mig bara att vilja ha ännu mer. Av honom. Och jag funderar... är det så det ska kännas? Är det då det är på riktigt?

Det är nog därför vemodet sköljer över mig när jag säger hej då. Det är nog också därför det tränger sig fram en tår när jag stängt dörren efter mig. För jag vet... det är ju liksom inte på riktigt. Och jag blir plågsamt medveten om det en dag som denna. När man kommer på sig själv att så gärna vilja göra de där sakerna man gör när det är på riktigt. Och så känner jag mig dum för att jag i min enfald sett fram emot det där men det liksom inte riktigt blir så. Då blir jag ledsen. Och så känner jag mig dum för att jag blir ledsen. En patetisk ond cirkel och jag hatar att behöva känna mig dum och patetisk.

Men jag är väl en stor flicka och har man gett sig in i leken...