Om att längta bort!

Jag ler, hälsar artigt och är så där social som sig bör på en fest med massa människor man aldrig träffat men måste umgås med en hel kväll. Alla är trevliga men ack så unga och jag umgås mest med godis och chipsskålen uppkrupen i soffan medan alla andra skrattar åt varandras gemensamma historier. Men jag är inte riktigt närvarande känner jag. Håller mest koll på mobilens display och ler fånigt när den piper till. Det enda som kan få mig att lämna min lilla bubbla är när Danny dyker upp på tv-rutan i Melodifestivalen. Den killen är nog den enda kändis jag är lite småkär i och som får mitt hjärta att slå lite extra. Så de minuterna njuter jag av hans vackra uppenbarelse men sen är jag tillbaka i min lilla bubbla igen.

Jag kan inte riktigt vara där och längtar hela tiden bort någon annanstans så till slut inser jag att jag inte är något trevligt sällskap och ger upp. Åker hem helt enkelt.

Och jag tänker, känner och liksom analyserar vad det är som håller på att hända. Jag är glad och befinner mig i ett slags mystillstånd men samtidigt som fjärilar och bin surrar runt inne i mitt bröst känner jag hur hjärtat liksom kryper ihop lite i fosterställning. Håller upp händerna som skydd och murar börja lägga en stadig grund runtomkring, redo för strid. För även om det var fruktansvärt länge sedan någon sa "jag längtar efter dig" eller att någon frågar mig "vart ska jag göra av alla mina känslor" så vågar jag inte glädjas över eller riktigt tro att NU är det på riktigt. Vågar inte släppa in den där glädjen av att någon faktiskt känner något för mig för jag vet inte. Jag vet inte om det är på riktigt och jag vet också att gränsen mellan att vara sådär pirrigt lycklig och förkrossat olycklig är hårfin. De tillstånden ligger så fruktansvärt nära varandra och jag är fortfarande smärtsamt medveten om hur ont det kan göra. Jag har ju i stort sett haft ont i hjärtat över olika män i över två års tid. Varför skulle detta vara annorlunda?

Men samtidigt vill jag inte neka mig den känslan. Vill inte neka mig själv att få känna mig omtyckt, efterlängtad och saknad. Jag vill så gärna leva i nuet och bara dras med av det där härliga. Så jag försöker. Ta dagen som den kommer. En i taget. Njuta av stunden och se vart det leder. Kanske det tar slut innan det ens har börjat. Kanske det var en lek och bara inbillning. Men låt så vara. Jag håller mitt hjärta lite på avstånd ett tag och låter sinnena njuta istället. Suger åt mig av allt det där fina.

Det kanske tar slut när som helst så jag njuter nu!