Den där tiden!

Ibland går den så snabbt så man inte hinner med. Ibland står den nästan stilla. Och när man väntar, när man inte borde vänta så känns klockan som ens värsta fiende. Den hånskrattar åt mig, visar sina visare extra tydligt och de rör sig fram i bestämd takt. Titta så snabbt jag kan röra de säger den och flinar sitt bredaste flin.

Det där väntrummet kan ibland kännas kalt och kallt. Stort och ensamt. Och tyst. Nästan skrämmande tyst. Och du vet aldrig vad du kan få för besked i ett väntrum. Någon kan komma in genom den där stora porten med ett leende på läpparna, eller med dyster min. Och du kan inget göra. Bara vänta.

Och klockan på den kala väggen tickar högre och högre. Flinande med kolsvarta visare som liksom rusar fram för att de där timmarna ska bli så många som möjligt. Långa timmar av tystnad.