Inte detsamma!

Jag hinner inte mer än vakna så finns samma tanke där som ögonblicket innan jag somnar. Han finns hos mig så fort jag slår upp mina ögon. Men han är inte där när jag sträcker ut min hand. Hans famn att krypa in i befinner sig inte brevid min sida och det känns oändligt tomt.

Det är det jag älskar allra mest. Att få vakna och känna värmen från hans kropp. Få krypa tätt intill och dra in hans doft. Få känna hans arm som lindas runt mina axlar och hur han drar mig tätt intill sig och suckar så där som bara han gör. När han njuter.

Vi älskar alltid när vi har vaknat. Börja dagen med att förenas sen sitter den känslan kvar i min kropp hela dagen. Han lämnar liksom spår över min hud. Små fragment som gör att jag känner honom ständigt närvarande. Men nu börjar de försvinna. Behöver ha honom nära igen.

Det är inte detsamma att vakna utan honom vid min sida!