Om de där stora orden!

Jag försöker förklara för honom. I ett sms. Trevande, försiktigt och med rädsla att han ska missförstå, kanske bli rädd. För det är ju så det brukar vara när känslor kommer på tal...

Jag - Du vet när man tycker om någon sådär mycket, så det liksom inte räcker med att man säger jag tycker om dig... men att det är för tidigt att säga de där tre orden. Förstår du vad jag menar?

Han - Aa...

Jag - När det liksom är lite så där mitt i mellan...

Han - Okej...

Jag - ... då brukar jag säga I love you!

För hur ska man annars förklara? När jag tycker om dig känns för futtigt. I de stunderna när hjärtat liksom brinner i bröstet, när känslorna löper amok inne i kroppen och det enda man vill är att bli uppslukad av den andra personen. Vill bli ett, vara nära och det känns som att vara nära inte är nära nog. Vad säger man? Vad är okej? Och framför allt hur vet man vad det är man känner?

Jag vet när det är allvar för mig. Jag vet hur det känns när någon berört mig på riktigt men jag vet aldrig när det är okej att visa det. Eller hur jag ska visa det. För det är länge sen nu. Länge sen jag hade så starka känslor för någon.

För över ett år sen var det någon som sa jag älskar dig till mig. Det gjorde han efter att vi träffats i två veckor. Jag blev förvånad för jag tyckte det var tidigt och jag har många gånger med facit i hand frågat mig om han verkligen älskade mig. Men jag kan aldrig tala om för någon annan när det är okej att känna de känslorna. För jag vet att jag själv kan fyllas av den känslan ganska fort när jag väl möter någon som berör mig på det där speciella sättet. Jag vet också att det finns de som aldrig skulle säga de orden så tidigt och alla har nog väldigt olika referenser om när man väljer att uttala dessa tre så starka ord.

Jag säger inte de orden lättvindigt. Inget jag ser lätt på utan när jag väl väljer att säga de ska det verkligen kännas i mitt hjärta, det ska kännas speciellt när jag väl säger de. Men jag är inte heller den som har svårt för att känna den starka känslan, men det är först när det verkligen är någon som berör mig på det där speciella sättet. Och det var väldigt länge sen.

Han gjorde det. Han som sa att han älskade mig men som sen krossade mitt hjärta. Och jag har inte träffat någon efter honom som fått mig att känna det där speciella. Sjuksköterskan väckte mitt hjärta till liv igen. Jag förstod att han var speciell för mig och hade han inte lämnat mig så fort som han gjorde så hade jag med all säkerhet velat ge honom mitt hjärta. Nu blev det inte så. Därför känns det lite speciellt just nu. För någon har verkligen berört mitt hjärta. Och det har jag också talat om för honom.

Därför säger jag...

I love you!