Skör likt en fjärils vingar!

Jag förstår det aldrig riktigt men det är nog som han säger, att jag känner mig trygg där. Att jag kan släppa ner garden, andas ut och ta bort den där masken från ansiktet som jag ihärdigt försöker hålla kvar i veckorna. Men så kommer jag dit, det tar bara några minuter så känner jag hur det lossnar och liksom svämmar över. Och tårarna slutar inte att rinna någon gång under vårt timmes långa möte.

Känner mig så liten där i den där fåtöljen, och det enda jag vill är att få krypa in i famnen på någon. Få försvinna, gömma mig och det gör liksom ont. En slags längtande smärta. En svårbeskrivlig känsla men han förklara så bra. Får mig att förstå, lite i alla fall.

Jag pratade om hur trött jag blir på mig själv. Om min rädsla för att bli avvisad. Eller han förklarade att jag inte vågar ställa krav för att jag är rädd för att bli avvisad och ja... så är det ju. Han frågar om jag vill sitta i det där väntrummet jag placerat mig själv och nej det vill jag inte men ändå sitter jag där... igen!

Och så pratade jag om min längtan och han säger att om man hela tiden går omkring med en längtan så är det svårt att leva här och nu. Jag vet att han har rätt. Så vad gör jag?

Ibland känner jag mig stark som en oxe, men när jag är där och efteråt känner jag mig skör likt en fjärils vingar. Liten, ensam.

Jag är trött. Känner mig som vanligt som en urvriden disktrasa efter våra möte. Men det är ändå en skön känsla. Behöver lätta på det där trycket. Låta det rinna ur mig. Det är renande, stärkande.