Efter mina klasser brukade jag stanna kvar i den stora spegelfyllda salen. Snöra av mig skorna, dämpa lamporna och låta musiken strömma ut ur högtalarna och jag lät den gå in i min kropp, fylla varje muskel, varje liten fiber och det var inte längre jag som styrde. Musiken höll mig i ett järngrepp och styrde mig med fast hand och jag älskade varje sekund av de där ensamma stunderna med bara musiken och mig. Jag kunde stanna i timmar, jag kunde inte sluta dansa men skulle någon be mig visa igen skulle jag aldrig kunna göra samma steg. För det var inte jag som bestämde. Mina fötter kunde få blåsor, ibland gick de sönder och små bloddroppar blandades med svetten som rann ner i floder från min kropp och inte ens när jag knappt kunde andas längre slutade jag. Jag älskade de där stunderna, min kropp älskade de där stunderna. Ibland mer än klasserna jag höll innan. För här kunde jag göra som jag ville utan att tänka på någon annan. Inget var för svårt, inget gick för fort fram. Bara min spegelbild följde mina steg.
Just därför kändes det där samtalet så skönt idag. För jag kanske kan få komma tillbaka dit. För att jag idag är starkare än vad jag var när jag sista gången gick därifrån. Idag mår jag bra och behöver inte ljuga för att dölja hur dåligt jag mår. Behöver inte känna skam för att jag inte klara av att ställa mig på det där podiet och le när jag helst vill krypa ihop och dö. Idag skulle jag kunna ställa mig där igen och le. Och efteråt skulle jag snöra av mig mina skor, sätta på musiken och åter igen dansa så fötterna börjar blöda.
Jag längtar, min kropp längtar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar