Kanske var det därför...

...underläppen började darra och ögonen tårades där brevid honom i hans säng. För att jag redan innan det skett känner mig övergiven, oälskad och misslyckad. För att det alltid blir så, för att det alltid slutar så. Han frågar inte men jag vet att han ser mina tårar i mörkret och kanske kommer de för att tankarna är någon annanstans, hos någon annan.

Kanske är det därför halsen snörps ihop och jag inte får fram något när jag ska berätta för mamma om hur dejten var och tårarna kommer igen och jag berättar att han var hur fin som helst och snäll och omtänksam men att jag tänker på någon annan och ifrågasätter om det var så bra att träffa någon annan nu men hon påminner mig om att jag ju faktiskt kanske inte har något annat val än att sluta vänta, för mig egen skull.

Kanske känner jag mig osäker på den där dejten för att jag vet hur det alltid slutar, för min erfarenhet säger mig det. Kanske ville jag egentligen inte alls det där men gjorde det ändå för att visa mig själv att jag inte väntar på något jag inte borde vänta på.

Inte för att det inte var trevligt. Inte för att jag inte tycker jag är värd att träffa någon. Utan för att det inte känns så där som jag vill det ska kännas. Så där som det känns när man ser någon för första gången och man bara vet. När man ser någon och man inte kan låta bli att ta på den personen hela tiden. När man kan somna med den personen och när man vaknar så ligger man fortfarande lika tätt intill. När man bara ha träffat den personen några få gånger och redan känner en saknad. För jag har ju redan träffat någon som får mig att känna så.

Kanske är det därför jag är rädd, för att jag vet att så fort jag börja känna så försvinner den personen.

Jag vet inte. Jag orkar inte analysera. Jag orkar inte fundera och grubbla...

Jag vet inte ens om vi ska ses igen. Han var fin idag när vi skildes åt efter han skrapat rutorna på min bil och pussade mig hej då och sa att klart vi hörs av. Just nu spelar det ingen roll.