Så här brukar det se ut...

...hos mig på kvällen, ja förutom att katten är en vit hund istället men av någon konstig anledning fungerar inte mitt trådlösa internet på laptopen så jag är förpassad till den stationära som står ute i hallen. Skulle ju kunna ta en datorfri kväll, visst, men hur skulle det se ut? Petti skriver varje dag, minst två inlägg, PUNKT SLUT!

Det var med blandade känslor jag öppnade upp fönstret på den här datorn. Den är nämligen full med gamla minnen som jag inte tagit bort. Jag använder ju aldrig den här längre så det har liksom inte blivit av. Det blev som att slängas tillbaka nästan ett år i tiden. Har inte mycket kvar sen dess, eller... det fanns inte så mycket att spara, mer än minnen i huvudet och de blir man ju inte av med hur mycket man än vill. Men här fanns bilder. Från en ganska speciell kväll. På oss två. De enda bilder som finns på oss. Två stycken. Bilder på hans barn. Det var kvällen jag fick träffa hans föräldrar. Första och enda gången. Sista gången jag var hos honom. Den där konstiga helgen då allt blev så fel. Men jag visste inte då att det var sista gången vi skulle vara tillsammans. Det kändes konstigt att se de där bilderna, men det gjorde inte ont längre. Jag kunde se våra huvuden tätt ihop och le. Inte ett sånt leende som jag hade på bilderna, men ändå ett leende.

Det är länge sen nu. Nästan ett år. Tänk det har gått en hel vinter, en hel vår, en hel sommar och snart en hel höst. Det var höst när vi första gången möttes. Den där gången. Som var så speciell. Det där mötet som man bara upplever en gång i sitt liv. För jag skulle aldrig kunna dela det igen med någon annan. Möten efter vårt kommer vara speciella, nya möten, men att möta någon på det sättet, nej... det kommer jag aldrig att göra igen. Det var vår fantasi som blev verklighet!

Jag klickar bort bilderna, fortsätter le. För det gör inte ont längre!