Idag är det fyra veckor sen jag väntade på honom. Fyra veckor sen jag mötte honom i dörren och fick känna honom nära igen. Fyra veckor utan att veta när eller om jag får träffa honom igen. Varje dag har jag tänkt på honom, velat höra att han kanske tänker på mig trots allt sitt kaos. Bara så jag visste att det inte bara var någon slags lek för honom. Men det har känts som jag bara fått artiga svar på mina sms. Annars har han varit tyst. Så jag lät honom vara. För det var det jag trodde han ville.
Och någonstans slutade jag att vänta, för vad annars kan jag göra?
"Jag har inte glömt dig. Jag har svårt att veta var jag ska göra av mina känslor. Just nu kör jag med strutstekniken, stoppar huvudet i sanden."
Okej, då vet jag var han är i alla fall....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar