Älskade, älskade vänner!

Jag inser hur lyckligt lottad jag är för just när det känns som tyngst, när klumpen i magen håller på att gå sönder och jag känner mig ensammast i världen ringer det på dörren. Inte en gång utan två. Och mina finaste vänner kommer och lyfter upp mig. Azita kramar och masserar min onda nacke och Mattias gör smörgåsar och kaffe för när klockan är tre och jag ännu inte har ätit något tycker han det är dags. Och så sitter vi i soffan och jag kan skratta igen.

Och Mattias såg till att jag fick upp tvätten som legat i tvättstugan i över en vecka (ja jag säger ju att jag är en dålig människa) och hjälpte mig att vika lakan och innan han lämnar så drar han med mig och Jocko ut i friska luften. Vips så känns det lite lättare i bröstet och det onda huvudet känns inte så smärtsamt längre.

Om jag kunde plocka ner stjärnorna till de här fina människorna skulle jag göra det. Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur tacksam jag är för mina vänner som finns där när jag behöver.

Jag älskar er av hela mitt hjärta!