Alone!

Och trots att det är självvalt så känner jag mig ändå ensam. Lite övergiven och ynklig. För även om jag vet att jag kunde suttit någonstans med fina vänner och druckit vin så är det ju inte det jag saknar och vill just nu. Det är ju en annan ensamhet jag känner. Den där som kommer krypande ibland. När man längtar efter något som inte finns. Längtar efter någon man inte har.

Jag vill inte sitta på krogen när jag vill vara hemma men det är ju bara det att jag inte vill vara hemma själv. Det finns vin, ost och kex men inte ens det vill jag unna mig för det skulle vara så mycket mysigare att ha någon att dela det där vinet med och jag skulle känna mig ännu mer ensam av att behöva skåla med mig själv.

Det var ett tag sen jag kände mig så här ensam. För ett tag hade jag ju någon jag längtade efter, någon jag ville träffa men jag vet inte om jag ska fortsätta med det. När det känns som det bara är jag som saknar och vill träffas vill jag hellre försöka låta bli att låta de känslorna uppfylla mig. Jag känner mig ju bara mer ensam då.

Nu saknar jag den där famnen jag inte har. Någon att krypa ihop intill. Och jag hatar verkligen när den där längtan kommer över mig. HATAR DET!!

Önskar nästan jag hade gått ut på krogen ändå just nu. Men vad hade det gett? Inte ett skit. Inte mer än att jag sluppit sitta här och känna mig patetisk över att känna mig liten, ensam och ynklig.

Varför ska det vara så jävla svårt?