Sist jag var hos honom där jag sitter i den där fåtöljen som jag brukar gråta i så läste han högt för mig. Om en man som hela tiden utmanade ödet genom att söka spänning och ställde sig mitt i vägen och oftast klarade sig. Men så någon gång blev han tilltuschad av en bil och borde väl sluta att ställa sig mitt i vägen men fortsatte likförbannat att ställa sig där och nästa gång blev han påkörd och hamnade på sjukhus. Man tycker han borde sluta upp med det där då men efter ett tag så ställde han sig åter igen på vägen.
Ja det var nåt sånt och hans fru lämnade honom för hon ville inte leva ihop med någon som höll på sådär men ändå slutade han inte.
Jag förstår vad han ville få mig att förstå. Förstår ni?
Och trots att jag vet hur jag ska göra, vad jag inte borde göra så känner jag själv hur den där trafikerade vägen drar i mig.
Men jag har lovat mig själv att vara snäll. Att det ska vara så svårt.
När längtan sliter i en. När tankarna maler, går på högvarv. När ensamheten kryper en under skinnet.
Då är det svårt att låta bli.
Förstår ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar