Petti...



...in a bed...

...near...

...you!



Nerbäddad i hotellsängen precis som det ska vara, precis som alla andra måndagar, precis så som det sett ut i ett par månaders tid och det börjar bli en viss trygghet med det. Hotellen börja bli som mitt andra hem och rutinerna är lika inrutade här som hemma.

Idag var det extra skönt att komma "hem". Till den där hotellsängen. För idag kom vemodet på besök. När jag som minst behövde det, när det som minst är välkommet och när jag inte riktigt kan styra den där klumpen som kommer på besök i mitt bröst blir jag frustrerad och lamslagen.

En tanke som slår rot, som växer sig större och sen blir till en känsla. Ett rörande sms från någon som betyder mycket, ord som värmer och klumpen exploderar och tårar droppar ner i linssoppan jag precis fått in och ska börja äta.

"Du skulle bli en bra mamma" säger orden och jag blir rörd men svarar hur skulle jag kunna bli det när jag knappt kan ta hand om mig själv.

"Du lägger för mycket energi på andra och därför kan du inte ta hand om dig själv" och det är då det brister för jag vet hur väl de där orden stämmer. Jag bryr mig för mycket om andra, bryr mig för mycket om vad andra tycker OM MIG. Som om det skulle vara viktigare än vad jag själv tycker!?

Men vemodet fanns där redan innan de där orden. Orden var bara en anledning att få gråta och det släppte lite efter det. Kändes lättare i bröstet.

Jag torkade tårarna, jobbade vidare men alla tankar hade gett mig huvudvärk. Och vemodet satt liksom kvar lite där innanför bröstet och skavde. En elektronisk kram från Honom värmde för stunden men det är hans armar runt mig på riktigt jag behöver. En försiktig fråga om när gav bara tysthet till svar. Jag tycker inte om tysthet...

Vad betyder tyst?