Det krävs så lite!

För jag kräver ingenting. Därför räcker det med så lite. För att göra mig varm. Saknad jag försöker tränga undan. Längtan jag inte riktigt vågar förmedla. Men så försöker jag förklara, med ord som jag burit på länge, som behövde komma ut.

Och jag kan inte sluta tänka på orden han sa första kvällen i min soffa, med mina armar om honom och jag nämnde det där med hur saker och ting är...

"Jag tror inte på enkelt"

Men ibland är det enkelt. Som när jag får värmande ord och jag känner att det liksom räcker. Just nu räcker det. Jag behöver inte få mer än så och det känns okej. Blir varm i bröstet. Blir varm av hans fina ord om mina bokstäver och jag hoppas han förstår. Att jag finns här. Att jag förstår. Kanske inte för evigt för jag kommer aldrig mera låta någon sätta mig på "on hold" men just nu är det okej att bara vara här. För att jag själv vill. För att jag tycker om att ha hans armar om min kropp. För att jag tycker om att få vakna innan honom och ligga och smeka hans skäggiga kind.

Nu lämnar han Sverige. Jag hoppas att han sänder mig en tanke, att han inte glömmer bort mig och jag hoppas att när han kommer hem med solbränd hy att jag får träffa honom igen. Få kyssa de där varma läpparna. Få känna hans kropp mot min. För jag saknar det. Ja, jag gör faktiskt det.

Jag kan bara hoppas att jag får träffa honom igen!

Han gör mig varm...