Att inte kunna släppa när man borde!

Jag ser honom på andra sidan gallerian. Känner igen honom på långt håll. Han har inte förändrats någonting sen den tiden vi befann oss i varandras närhet. När vi hade en relation. Det är bara det att då befann vi oss 67 mil ifrån där vi är nu. I vår hemstad. Tänk om jag då visste att vi flera år senare skulle bo i samma stad igen. Dit jag flyttade med min nya pojkvän och kanske först då kunde lägga oss bakom mig.

Det är ett år sen nu ungefär som jag chockad ser honom komma gåendes i gallerian där jag hade min butik. Så konstigt det kändes. Han som jag kämpade så med att komma ifrån. Kämpade med att släppa. Nu stod han där framför mig fast på helt fel plats. Han hade flyttat hit till sin nya flickvän. Det kändes overkligt. Hur stor var chansen?

Jag ser honom på avstånd och kan inte låta bli att tänka på de två åren vi fick ihop. De två åren som kanske inte borde ha blivit två. Det var ingen frisk relation. Vi älskade varandra men det var ingen frisk kärlek och nu i efterhand förstår jag ju att vi var lika trasiga båda två och sökte på något sätt helhet i varandra. Det var dömt att misslyckas.

Svartsjuka, hårda ord och våldsamheter som alltid slutade i hett och passionerat sex. Vi älskade med passion och bråkade med passion. Det fanns inget som var lagom. Alla gånger han ljög för mig. Alla grälen som jag lovade mig varje gång att det skulle vara det sista. Alla gånger jag bestämde mig för att nu fick det vara nog men lika många gånger lyckades han locka mig tillbaka och så började allt om igen. Destruktivt, söndertrasat och så sjukligt att inget klister i världen kunde foga ihop de söndriga själar vi var och gjorde varandra till.

Och jag ville finnas vid hans sida till varje pris. De gånger jag hittade honom med någon annan lyckades han alltid bortförklara. De gånger mina vänner berättade om hans beteende ute på krogen lyckades han få mig att tro att de överdrev. Inte ens när jag hittade någon som satt vid hans sängkant kunde jag öppna ögonen och inse att det var dömt att misslyckas och att den stora förloraren var jag. Jag ville ju så gärna. Ville så gärna vara älskad, vara älskad av honom och jag skulle kunna förändra honom med min kärlek.

Så blev det givetvis inte!

Nu bor vi i samma stad igen. Mina känslor är för länge sen över och det känns bara märkligt att se honom gå på samma gator som jag själv går omkring på, långt ifrån vår hemstad, långt ifrån där vår historia började. Nu är han förlovad och har fått barn och jag hoppas verkligen att han funnit ro, att han inte är den trasiga själ han var då.

Det är bara så konstigt och märkligt att stöta på honom ibland, här...