Varför blev det inte som jag trodde?

Eller är det bara så att jag måste ge det mer tid, ge mig själv mer tid. Att allt jag burit på den senaste tiden inte bara kan försvinna så fort jag vill att det ska det. Att ett jobb ska suddar ut allt som hänt, allt jag känner och allt jag har inom mig och som fortfarande ligger där och pyr likt en släckt eld som pustar sina sista andetag. Det pyser och fräser fortfarande och är inte alls så där tyst som jag hoppades på att det skulle bli. Inte ens tårarna kan släcka den där sista askan som glöder trots att de aldrig verka vilja sluta rinna och skulle kunna släcka glödande aska från en stor vulkan. Men det verkar som om det är jag som är den där vulkanen och det fortsätter bara att rinna glödande kladdig massa ur mig.

Varför kommer såna här dagar fortfarande? Varför blir jag aldrig klar? Hur länge ska det fortsätta göra ont där inne och vara jobbigt? Ute skiner solen och jag vill springa skrattande i tunn klänning över en äng och känna en spirande glädje över att jag lever och mår bra men hjärtat känns tyngre än någonsin och jag undrar om jag har tagit ett endaste steg framåt.

Känner mig ensam. Den känslan är värre än någonsin. Ensam med mina tankar och känslor. Ingen som vill eller orkar lyssna och jag vill inte heller besvära någon. Orkar inte mera. Kan sitta här i min jävla soffa med krokodiltårar och undra vad fan det är som händer och när det någonsin ska ta slut.

Vad är det då? Jag gråter ju givetvis inte för jobbet. Inte för att jag råkar vara ensam i kväll. Jag gråter för att känslan i bröstet aldrig vill försvinna och för att klumpen i bröstet aldrig sluta att explodera och framkallar de där jävla tårarna. När jag tror att jag är hel igen faller jag sönder ännu mer och jag frågar mig om det bara är just nu, idag eller är det så att jag egentligen är så sönder hela tiden men lyckas hålla ihop mig själv men ibland går det bara inte. Och när påfrestningen blir för stor.... så brister jag. När jobbet känns tungt, när DU inte förstår, när jag känner mig ensam och har miljoner frågor men jag får inte ställa de för DU orkar inte just nu.

Jag orkar inte heller, tro mig. Alla har vi vårt att tampas med och nej, varför skulle jag dela det med någon annan som har det svårt? Vi sticker huvudet i sanden när vi ser varandra och låtsas som ingenting. Eller så gör vi som vi brukar. Pratar med våra vänner, för varför ska vi prata med varandra när vi har våra vänner. Håll mig utanför så håller jag dig utanför för kanske är det så att det blir lättare då. Delad glädje är dubbel glädje men delad smärta är dubbel smärta och vem vill ha det?

Jag sticker också huvudet i sanden och tar inte upp det igen förrän stormen lagt sig. Min storm, inte din för den får du ta hand om själv. Precis som du vill!