Den ständiga väntan!

Varför känns det så? Som om jag väntar på något eller kanske någon. Som om det kommer att hända något eller som om någon ska komma från ingenstans och vända min värld upp och ner.

Längtan finns där starkt fortfarande men den har bytt skepnad. Viss längtan är fortfarande riktad åt ett visst håll även om min strävan efter att göra den mindre betydelsefull har hjälpt. Det tog tid men så fann jag en väg och jag önskar jag lyckats ta den vägen för länge sen, men ibland är det så att man ska behöva köra sitt huvud omänskligt många gånger i väggen innan man inser att man bara blir blodig och får ont. Att den enda man gör illa är sig själv.

Nu är det slut på självplågeriet och bröstet känns lättare än på länge. Nästan tomt och det är en slags saknad som infinner sig. Tänk så konstigt, att har man bara haft ont tillräckligt länge så känns det nästan tomt när den smärtan försvinner. För att den har blivit en del av dig. En vana.

Så den längtan som finns där i mitt bröst nu är mer efter någon och det är den som får mig att vänta, på något.... eller någon. Men jag tror att det är något bra som kommer att hända, eller att den där någon snart kommer.

Frågan är bara när...