Smärta föder kreativiteten!

Det är konstigt det där men när jag mår dåligt flödar alltid orden ur mig men när jag känner mig lugn och harmonisk står det liksom stilla. Men det är väl kanske bara att tacka och ta emot de dagarna som det får vara så.

Den där känslan om att jag väntar på något håller i sig. Som att något bra ska hända. Står liksom och blickar bort mot horisonten och väntar på att det där skeppet med lycka i lasten ska synas. Det känns bra på något sätt trots att jag inte riktigt vet vad som väntar.

Har på känn att det kanske har med jobb att göra. Att det kommer att lösa sig och att det här bara var något slags mellanspel på vägen till det rätta.

Precis som med männen. Massa mellanspel på vägen till den rätta...

Jag har egentligen inte varit redo innan utan allt sökande handlar om att ersätta känslan i bröstet för någon annan men nu när det inte gör så ont längre och distansen börjar infinna sig blir platsen i hjärtat lite större så att jag kanske snart kan ta in någon annan där.

Telefonen och datorn är fortfarande döda trots att det skulle vara fixat till igår. Suck!