Snart här!

Du är snart här.
Som jag längtat men så ont det har gjort.

Så mycket jag har att säga.
Ord som gnagt i mig och som hotar spränga mig i småbitar

Jag är rädd men vet inte varför.
Det som innan var så självklart känns numera bara som en klump av osäkerhet.

Hur kunde det bli så här?
Hur blir det nu?

Vill nog inte prata utan bara få krypa in i din famn.
Jag kommer nog bara gråta av att spänningen äntligen släpper och jag få vara dig nära igen.

Minns knappt hur det känns.
Känns som en evighet sen vi var varandra nära.

Vågar jag säga allt jag tänker och känner?
Kommer du förstå?

Nej hur ska du kunna det, jag gör ju det knappt själv...