Sällskap som medicin!

Det blev ändrat att Jocke skulle komma igår så vi bestämde på lördag istället så jag förväntade mig en ensam kväll under den där filten i soffan.

Fick ett sms och en förfrågan om kaffe. Jag visste vad det egentligen betydde och svarade att i det skicket jag var och med tanke på var mitt hjärta finns så var några sådana aktiviteter det sista jag tänkte på eller hade lust med. Fick ett skamset svar tillbaka och en ursäkt och en fråga om han kunde göra något.

Det blev mat från Mc donalds och jag fick i mig en liten cheesburgare och fyra pommes. Tittade på tv:n och jag lovade att inte gråta om han kliade mina fötter men kunde givetvis inte låta bli ändå. Det var skönt med sällskap och att bara få ha någon nära. Har saknat det i fyra veckor och nu behövde jag det mer än någonsin. Spelade ingen roll vem det var just då bara det var någon som brydde sig om mig och visade det.

Jag bad honom sova över för jag ville verkligen inte vara själv. Och trots att vi bara sov under ett varsitt täcke kändes det skönt att bara få ligga och lyssna på någons andetag medan jag själv låg vaken och tankarna fortsatte snurra och mala.

När klockan ringde sju i morse var jag glad att det inte var min och drog täcket närmare mig och fortsatte sova.

Innan jag somnade hann jag känna, det gör mindre ont i dag än igår och det gör att jag vet att det kommer göra ännu mindre ont i morgon och snart finns ingen smärta kvar, bara de fina minnena.

Det kommer bli bra...