Suck...

...vad ensam man kan känna sig då!
Behöver en famn så mycket att det nästan gör ont!

Bara för dagen inte blev som jag hade hoppats på så blev jag liksom helt paralyserad. Får inte för mig någonting. Jag är hungrig men orkar inte ens ordna något att äta. Sitter bara rakt upp och ner och glor.

Känner mig så där ledsen igen och jag gillar inte alls när de känslorna kommer över mig så där.
Vill inte att det ska bero på att Han inte kom. Vill inte vara så beroende av någon. Men det blev väl lite för mycket bara när jag hade sett fram emot att äntligen få träffas efter alla turer fram och tillbaka och det gjorde ont att än en gång få stiga åt sidan även om det finns skäl.

Tankar och funderingar förföljer mig och bildar en klump av oro i magen. Gillar inte när jag känner på mig att det är något fel och det visar sig att jag har rätt. När ärlighet inte längre är en självklarhet då blir jag ännu mer orolig. Varför undanhåller man saker om man inte behöver? Det blir ju bara värre när det väl kommer fram. Sånt gör mig ledsen. Väldigt ledsen. Om man inte kan prata med varandra, vara ärliga mot varandra hur ska man då kunna känna trygghet?
Det var ju det som kändes så skönt från början. Att jag kände mig trygg.
Nu gör jag inte det längre! Att inte vara ärlig kan aldrig föra något bra med sig!

Saknar, längtar och har hundra frågor som snurrar i mitt huvud...