Jag behöver en paus!

Mina känslor befinner sig i något slags kaos. Ett kaos som jag liksom inte kan få utlopp för.
Varför?
Av rädsla att skrämma, vara besvärlig och att förlora det jag håller allra kärast just nu.

Därför behöver jag en paus!

Min blogg har kommit att just nu bli både mitt vapen och min sköld. Ett vapen att kunna såra andra bara för att det gör ont i mig själv. Och min sköld för att skydda mig själv för jag känner mig blottad och sårbar och har en rädsla för att det ska komma att göra ännu mer ont.

Det är egentligen inte bloggen jag behöver en paus ifrån men eftersom den blir en ventil för allt det jag behöver paus ifrån så måste jag på något sätt få distans även till den. Och när jag ändå hela tiden känner att jag inte kan skriva det jag egentligen känner och tänker har den mist sitt syfte ändå.

Jag har så mycket jag egentligen behöver tänka på just nu men när mina tankar hela tiden kretsar runt helt andra saker måste jag göra något åt det. Kan inte gå omkring med en klump i magen hela tiden, en oro, en längtan och saknad jag inte kan få utlopp för. Att inte veta, att inte känna sig säker eller att inte ens veta hur saker och ting kommer att bli gör mig paralyserad och därför måste jag på något sätt sätta stopp.
Ta en paus helt enkelt!

Min blogg finns kvar och jag vet inte hur lång paus jag behöver från den. Kanske en dag, en vecka eller för alltid. Vet bara att just nu kan jag inte förmedla mer här än saknad och längtan och jag vill kunna fylla den här bloggen med så mycket mer än det. För jag är så mycket mer än det.
Mycket mer...

Och jag finns kvar men jag behöver paus från mina känslor och gnagande tankar. Det går såklart inte att stänga av men jag måste fokusera på annat. Jag kan inte låta mig uppfyllas av alla de här känslorna och tankarna så länge jag inte vet! Det tär mig sönder och samman och det spelar ingen roll att jag vet vad jag vill och var jag vill befinna mig när det inte går...

Därför tar jag paus...