I söndags...

...var en jobbig kväll för mig. Efter min kväll ute på krogen blev jag givetvis bakis. Det är bara det att min bakfylla kan bli sju resor jävligare än alla andras. Många gånger funderar jag på att sluta dricka helt och hållet just pga det.

Jag lider sen jag var 18 år av panikångest och har mått väldigt dåligt i perioder. Nu är det länge sen jag var riktigt dålig och jag håller det där monstret i schack genom tabletter.
Men just när jag dricker så kan jag få väldiga känningar av riktigt jobbig ångest och oro och allt vad det innebär. För det mesta hjälper det att jag vet att jag har lugnande tabletter hemma, att jag ringer mamma som allt för väl vet vad det handlar om och kan lugna mig. Ibland har jag tur och har en trygg famn att krypa in i.

I söndags hade jag ingen famn att krypa in i. Mina tabletter visade sig vara slut och det hjälpte inte att prata med mamma. Till slut var det ohållbart. Jag trodde jag skulle gå sönder av ångest...

Det är då det är skönt att bara ringa ett samtal så kommer det någon med lugnande tabletter, en famn och lugnande ord. Att bara få ha någon hos sig en stund. Någon som masserade mina fötter och frågade om jag ville följa med hem och sova där.

I kväll är det jag som får finnas där för henne...

Tack för att du finns och jag finns där alltid för dig!