Till dig!

När jag trodde att orden tagit slut, för tiden och de långa veckorna utan dig har tagit musten ur mig så kommer de plötsligt tillbaka. De där orden jag vill säga dig men ändå inte kan hitta rätt för de är inte tillräckliga för att beskriva det jag känner. Om hur tom jag känner mig utan dig vid min sida för du har blivit min vana. Vi har varit varandra nära så många nätter och tillbringat dagar ihop sida vid sida så när du plötsligt inte är här blir det kaos. För jag har vant mig vid dig. Och jag har älskat varje minut. Älskat att få somna vid din sida och få vakna likadant. Njutit av varenda liten sekund.

Du och jag på kvällen, i en varm säng, sida vid sida och skrattat åt samma skämt på tv:n. På morgonen lika trötta men ändå låtit klockan väcka oss alldeles för tidigt för att kunna älska. Druckit dagens första kopp kaffe ihop och ätit dagens sista mål likadant. Och jag saknar det. Så det gör ont. Saknar dina armar om min midja, hur du drar mig intill dig och trycker din kropp mot min och så har vi somnat. När jag vaknat mitt i natten har tryggheten av dina tunga andetag infunnit sig i mitt bröst. Och inget... inget kan ersätta det.

Jag tror att de här veckorna varit de längsta på mycket länge och jag räknar dagarna, timmarna tills jag får vara där igen. Hos dig, i din famn så där nära som jag är van att ha dig. Bara du och jag och allt runt omkring liksom bleknar. Jobbigheter, sånt vi inte vill tänka på är som bortblåst när vi är tillsammans. Dina varma händer och mjuka kyssar är det enda jag kan tänka på. Det enda jag vill ha och det är det jag saknar allra mest.

Låt oss aldrig behöva vara ifrån varandra så här igen. Jag går sönder utan dig. Vill vara vid din sida. Få krypa in i din famn och viska i ditt öra alla de där orden jag vill du ska veta. Hur mycket jag älskar dig. Att jag alltid ska finnas där för dig och aldrig svika.

Min älskade jag saknar dig så.