För tungt att bära!

Dagarna då det känns lätt och bröstet är fullt av fjärilar... eller det är inte längre dagar... det är korta stunder, de byts ut mot de där dagarna då bröstet känns tungt eller ibland nästan tomt. Och jag önskar det var annorlunda, lättare och så som jag önskar att det ska vara och ibland känns det nära... men oftast allt för långt bort.

Det är dagar som den här då jag spiller ut kokhett vatten på min väns köksbord och det får mig att bryta ihop i tårar som jag helst av allt vill slippa. Hon får hålla om mig och jag gråter hulkandes mot hennes axel. Då de där änglavingarna han gett mig känns allt för tunga att bära. Det är då jag funderar på om det inte vore bäst att vika ihop de, lägga de i en låda och bara glömma bort alltihop.

Men jag vill ju så gärna. Mitt hjärta vill. Och vad hjärtat vill är oftast svårt att neka. Jag önskar bara att de här dagarna slutar att existera... snart.

För så länge han fortsätter att kalla mig sin ängel kanske jag orkar bära de där vingarna lite till.