Ju längre tiden går och ju större avståndet blir ju mer känner jag hur likgiltigheten tränger in i mitt bröst. Kanske är det för att skydda mig själv. För att inte gå under av längtan eller besvikelse över att inte få ta den plats jag så gärna vill. Det spelar ingen roll att jag vet att ingen annan har den platsen för det är ändå inte jag som får stå där. För ett steg åt sidan blir så lätt två och plötsligt känns det som de där stegen blir ett över kanten och jag frågar mig om jag någonsin kan ta mig tillbaka.
Jag försöker leva på ångorna. Ångorna av bränslet jag får av våra möten. De som föder mig med kärleken, värmen och närheten jag så mycket älskar men hur länge kan jag leva på ångor? Det som numera känns som konstgjord andning. Veckorna flyter liksom ihop i varandra och jag har slutat att räkna hur många dagar det går mellan gångerna vi ses. De där stulna stunderna som inte längre skulle behöva vara stulna utan våra på riktigt. Och jag vet inte hur länge jag orkar vänta? För även om jag vet att orden från honom är på riktigt. Ord som "jag älskar dig" eller "jag saknar dig" för så länge jag inte hör de viskas i mitt öra eller känner värmen från hans bröst när han säger de så kan de inte kompensera känslan av frustration och ensamhet när jag måste vakna och somna varje natt utan honom vid min sida.
Det är kanske bara en fråga om tid. Om tålamod men frågan är hur länge ett hjärta orkar vänta på att få bli bekräftat på riktigt? Jag vill att SEN ska vara NU!! Och jag frågar mig om han bryr sig eller ens förstår innebörden i orden när jag säger...
Så länge du fortsätter att behandla mig, eller får mig att känna mig som en älskarinna, så länge ger du mig också rätten att bete mig som det!
Men jag vill ju inte ens ha den rätten...
Det är nog dags att du ställer krav. Ultimatum. Vill han ha DIG, då fixar han det andra.
SvaraRaderaDu ska absolut inte behandlas eller känna dig som en älskarinna! Gå inte med på det! Du är värd ALLT, inte stulna timmar i smyg.
Kramar/ J
Kram!
SvaraRadera