Som jag längtat...

...efter doften av regnblöt asfalt. Efter regndroppar på nakna axlar och så äntligen. De faller ner, försiktigt och jag råkar bara vara ute en stund utan jacka så bara en axel är bar. Men dock. Regn. Som jag älskade redan som ung då jag tog cykeln ut i ösregn. Brydde mig inte om blöta byxor som blev skitiga av däckstänk utan ju blötare och skitigare jag blev desto bättre.

Idag står jag bara stilla. Höjer ansiktet mot himlen för att liksom välkomna de svala dropparna. Och den där välbekanta känslan sprider sig i mitt bröst. Lugnet. Regnet som sköljer bort och renar min själ. Och till o med längtan ändrar form. Vill dela med mig av det så jag sänder orden till honom...

"Konstigt... idag känner jag en sån där mysig längtan. Ingen sån där jobbig som gör ont."

Tänk vad lite regn kan göra...