Äntligen fick jag krypa in i hans famn igen. Och jag säger till honom att det aldrig får gå så här lång tid igen mellan gångerna vi får vara riktigt nära. En snabb kram förra veckan kunde knappt kompensera de två veckor jag fått somna och vakna utan honom vid min sida. Så när jag äntligen får känna hans armar om min kropp igen och gnugga näsan mot hans skäggiga kind är det som om luften går ur mig. All väntan, all längtan som liksom lagrats där inne i mitt bröst som äntligen fick komma ut. Och jag vill knappt somna för jag vill inte missa en enda minut med honom. Men jag är så trött och han vet att jag behöver sömnen så han lägger mig tillrätta i sin famn och jag vet inte hur men snart sover jag som ett litet barn ändå där vid hans bröst.
Jag vill inte kliva upp när klockan ringer. Vill ligga kvar där och lukta på honom, känna hans varma kropp mot min och ha hans händer precis där jag vill ha de.Tiden vill liksom aldrig räcka till när vi är tillsammans och det gör mig så frustrerad. Men trots att det tar emot så är jag tvungen att gå upp, klä på mig och lämna honom där i den varma sängen. Nu räknar jag timmarna för i morgon får jag ha honom i min egen säng. Äntligen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar