Om att vara svag!

Jag försöker stå emot, vara stark och inte låta min saknad och längtan ta överhand. Men hur hindrar man de känslorna när man älskar någon och man inget annat vill än att vara i dennes famn? Så jag visade mig svag och lät mig själv få krypa in i hans famn igen. Och jag säger som det är, att svagheten för honom inte är något jag är stolt över. Att jag inte borde vara där med honom nu när jag tagit ett steg tillbaka. Och jag vill att han ska förstå att jag står fast vid mina ord även om svagheten för en kort stund tog överhand. Han förstår nog när mina tårar kommer när vi ligger där omslingrade i varandra. För jag vill egentligen inte vara där. Jag vill vara med honom. Men inte där.

Och så får jag äntligen somna med honom bakom min rygg. Med hans armar om min kropp, hans andetag mot min nacke och just då finns det inget annat ställe jag hellre vill vara på. Det är där i hans famn jag känner mig hemma. Det är när vi är tillsammans som allt känns så härligt, så skönt och så som det ska kännas när två som älskar varandra ses. Men jag vet bara inte hur jag ska stå ut med stunderna där i mellan. Och det är när jag är med honom som jag känner hur mycket jag älskar honom. Hur fin jag tycker han är och jag kan inte sluta att se på honom. Hans nakna kropp, hans underbara läppar som han hela tiden kysser mig med. Tar mina kinder i sina händer och pressar de där läpparna mot mina. Ofta. Mycket. Som om han också vill suga i sig så mycket som möjligt av den där stunden vi har ihop.

Men trots att jag står fast vid mina ord, att jag bara tillfälligt vill vara honom nära för att stilla den värsta längtan så gör det ont när jag ska gå igen. Har svårt att slita mig. Vill stanna kvar där i hans närhet men jag måste gå. Precis som alla andra gånger och det är det som gör så ont. Att aldrig få stanna kvar i det där fina, det där som känns så rätt. Och tårarna kommer. Av frustrationen. Av alla frågor jag har i mitt huvud som jag inte ställer för jag vet att han inte skulle ge mig några svar. Och just därför blir det något lättare att gå. Så jag signar ut igen och hoppas han förstår att det inte längre är någon garanti att jag finns kvar nästa gång. Inte för att jag inte vill finnas kvar. Utan för att jag vill leva här och nu. Inte bli *put on hold* igen.

Och trots det onda av att behöva gå känner jag mig lätt i hjärtat. För att jag älskar honom. Men jag har bestämt mig för att jag vill ha mer än så. Och jag kan inte bruka våld på mig själv och mina känslor genom att bara vänta. Jag säger till honom att jag är värd mer än så och han säger han förstår. Jag hoppas bara han visar det. För även om han har ett eget krig att utkämpa måste jag sköta mina egna strider. Och just nu kan jag bara göra det genom att ta ett steg tillbaka.