Och under tiden..

...vi fortsätter att längta efter allt det där, de där sakerna som vi så gärna vill göra och som sägs ska bli av, så fortsätter vi göra som vi alltid gjort. Och det är okej så länge jag är där, med honom, i hans famn. Men tiden går fort och natten är allt för kort och morgonen räcker inte till för att hinna njuta tillräckligt länge. Jag lämnar och önskar jag kunde leva länge på den där stunden men glädjen sjunker i takt med hissen jag kliver in i och åker åtta våningar ner. För jag vet att det kanske kommer dröja igen.

Och jag jobbar på. Möten som ska genomföras, anställningar som ska ordnas och personal som ska styras. När klockan är tre kommer jag på att jag inte har ätit och enda fördelen med att jag har fullt upp och tiden går fort är att jag inte hinner tänka så mycket på var jag känslomässigt befinner mig. Det är först när jag vrider om nyckeln och larmar på som jag känner längtan igen och funderar på att sätta mig i bilen och åka de där många milen bara för att få vara i hans famn i natt igen.

Vad jag vill och hur det blir är aldrig samma sak. Det är något jag motvilligt börjar vänja mig vid. Så istället blir det pizza i ensamhet i soffan. Som tröst liksom.