Salvation!

Trött, somnar nästan bakom ratten och huvudet är tungt och fullt med alla intryck. Vill bara hem. Därför spelar det ingen roll att vännerna vill jag ska stanna, dricka mig salongsberusad och följa med ut. Jag vill bara hämta min lurviga älskling och borra in fötterna under pläden i soffan hemma. Så jag lämnar de glada humören och glasen med drinkar och åker hem till lugnet. Och ensamheten.

Och han undrar varför jag varit tyst. Inte svarat och kanske jag vill han ska känna på känslan. Av att sitta i väntrummet. Eller så vill jag bara förvisa mig om att han saknar mig. Och han säger att han gör det och just då är det bara de orden som spelar roll. Orden om att han aldrig ska försvinna, och det är då lugnet infinner sig och allt som sagts till mig... sånt som grusar, sånt som folk tror de säger i all välmening men inte tänker på hur det känns där inne i mitt oroliga bröst, det bleknar och tunnas ut.

I mitt huvud spelas orden jag gav honom och hoppas de kan bli våra!