När en kram bara är en kram!

Jag ligger i hans säng, han med den stora famnen och han sitter vid sin dator och vi pratar om något och utan att jag tänker på det svarar jag honom snäsigt på något han säger. Han vänder sig mot mig, frågar om någon varit dum eller vad det är med mig och då känner jag det jag tryckt undan i dagar och det väller över mig. Jag gråter tyst och han kommer fram och frågar vad det är som är så jobbigt och jag vet ju precis. Det gör så ont att jag håller på att gå sönder. Han tar mig med ut i köket, ger mig te och lägger upp kakan jag köpt med mig till vår fika men den bara växer i min mun. Och jag berättar om allt det där som gör att det gör ont. Det jag inte tillåtit mig att känna men nu kan jag inte hålla igen längre.

Hans famn är stor och trygg och där får jag känna mig liten och ledsen. Och det är hans ord som får mig att tänka klart igen men smärtan i mitt bröst kan ingen ta bort just nu. Han kramar mig hårt och i mitt huvud ekar orden han sa en gång för länge sen "När en kram bara är en kram"

Och det fortsätter gnaga i mitt bröst. Så mycket att jag blir helt slut. Sover för att slippa känna, slippa tänka. Och han fortsätter göra mig frustrerad. Skriver "jag älskar dig" men låter mig ändå få be om att han ska ta sig tid. Tid han borde ha gett mig för länge sen och jag förstår inte. Jag förstår ärligt talat ingenting längre.